129
rikas leenden, vid Kronprinsen Gustafs tidigt började insmilnings-försök, hvilka, som bekant är, användes äfven emot personer af erkändt stridigt parti — öfverhufvud i sitt väsen ceremoniell och högtidlig, var dock Friherre Segerstam artig, nästan förekommande emot alla personer, honom underlägsna i rang, gaf han en otvungen hyllning åt den vittra eller konstnärliga talangen, var hans förhållande till sina underhafvande, i detta ords vackraste bemärkelse, faderligt. Han hade tillbringat sina första ungdomsår i Paris, vid Bourbonernas glänsande och ceremoniösa hof, ibland hvilket han, ifrån aflägsna tider, räknade åtskilliga slägtingar, samtligen tillhöriga den högre Franska adeln. Der hade han tillegnat sig denna ”åtbördens poesi”, detta harmoniska skick, denna makt öfver konversations-språket, som var en hemlighet emellan Aristokratien och det adertonde Seklet. Der hade han kanske druckit nog djupt ur högmodets bägare, men äfven insupit den öfvertygelsen, att en adelsman borde föregå en ofrälse i tapperhet, i artighet, i förfining, i utsväfning, i allt. Han hörde till en aristokratisk fraktion, som åtminstone pålade sig några skyldigheter, och icke blindt pockade på endast rättigheter.
Riks-Rådet Segerstam ägde ett högt, obetvingligt mod, lysande ådagalagdt i de fälttåg han gjort under Franska fanor. Det hade aldrig fallit honom in, att en Adelsman kunde vara rädd. Denna känsla var, i hans tanka, för plebejisk, att få insteg i en Riddersmans bröst. I yngre år vädjade han gerna till svärdet. En af hans grannar, ädling liksom han, hade gifvit en af Segerstams bönder en örfil, derför att denne förgätit stänga en grind, som borde hållas tillsluten. Morgonen derpå följde en utmaning från Segerstam. Saken hade bort anmälas för honom. Endast han och Sveriges lag ägde bestraffa en hans underhafvande. Innan hans utnämning till Riks-Råd hade, i strid med Rangrullan, en Ofverste-Löjtnant vid Gardet, på en begrafning, kommit att taga plats framför honom. Efter jordfästningen hemställde Seger-
