130
stam genast till sin ouppsåtlige vederdeloman, hvad vapen han behagade välja. Och dylika barnsligheter stodo dock hos honom tillsamman med verkligen storartade Statsmanna-åsigter, med en varm, lefvande rättskänsla, med en omutlig fosterlandskärlek. Under Rådsherrens purpur lefde en gardesfändriks fördomar.
Vid revolutionen 1772 drog sig Riks-Rådet Segerstam tillbaka från det allmänna. Gustaf III, bland hvars vackra sidor var att icke vilja såra någon, kastade visserligen fram några välsvarfvade fraser om sin önskan att i grannskapet af thronen behålla en så bepröfvad förmåga, som Riks-Rådet Segerstams, af hvars visa råd en ung Konung i synnerhet kunde ha mycket att lära, men den öfvade Statsmannen insåg redan då alltför väl, att den unge Konungen vext den gamla Senaten öfver hufvudet, och för Segerstams kraftfulla ärelystnad var det omöjligt att tänka sig en hög plats utan en stor magt. Han förklarade sin misströstan, att, under de förhållanden, som nu inträdt, vidare kunna gagna, och visade sig icke ansigte mot ansigte med Gustaf den III, förrän vid 1739 års Riksdag, då, efter sjutton år, hans skarpa, varnande öga mötte hans Konungs, i samma stund denne, såsom Wasafamiljens representant, intog sin plats på Svenska Riddarhuset.
Såsom statsman, lärjunge af en skola, hvilken, med all den sällsynta embetsmanna-duglighet, som den uppammat, likväl egde få verkligt rena, politiska karakterer, hade likväl Segerstams naturliga öppenhet och djerfhet gjort honom från barndomen till en förklarad ovän af all förställning, allt hyckleri, all dubbelhet. Sådant såg han vida under en ädlings värdighet. Han kunde förlåta det hos en ofrälse, icke hos en adelsman. Derföre lika öppet, som han i Rådkammaren lade sin ringaktning för Adolf Fredrik i dagen, lika högt uttalade han sitt ogillande öfver Gustaf III, för hvem, som behagade låna örat dertill, vid Riksdagen, i kretsen af sina ståndsbröder, på sitt gods, i kretsen af sina grannar,
