135
Temligen hastigt skuffades den unge ädlingen fram
genom graderna. Vid fyra och tjugo års ålder hade han
redan kompagni. Då ansåg det gamla Riks-Rådet sin
son mogen till giftermål. Ben, som kunde vara en far
för hundrade man, borde också gitta vara det för en
liten arfvinge af Segerstamska namnet. Riks-Rådet utsåg
åt Kompagni-Chefen en brud, som denne emottog, ty
han hade ännu aldrig vågat sätta sig upp emot sin fars
stränga, befallande alfvar. Men, detta oansedt, fortsatte
han äfven, som gift, sitt lif af en ung, rik, nöjet
hängifven gardes-officerare, och, från äfventyr till äfventyr,
råkade han snart in i ett, som kostade honom lifvet.
Vid en bland de baler af något tvetydig beskaffenhet, hvartill Fredrikshof, för ett trettio- eller fyratio-tal år tillbaka, ej sällan var vittne, råkade Segerstam för en persons skull, som var ännu tvetydigare, än balen i allmänhet, uti en ganska liflig och slutligen under personliga bitterheter fullföljd tvist med en af sina kamrater. Följden blef en duell. Man träffades i en talldunge vid Snickar-krogen, och det Segerstamska blodet flödade rikt öfver platsen. Segerstam dog på vägen till staden. Hans motståndare rymde.
Djupt, förkrossande, träffade detta slag det gamla Riks-Rådet. ”Solen i hans lif var slocknad.” Äfven åldringen behöfver hoppet, och med sonen tog detta af honom ett evigt farväl. Minnet är ett gengångarlif, som stämmer mera högtidligt, än gladt. Endast på hoppets läppar trifves fröjden och löjena. Den isskorpa, som begreppet af hans värdighet, gjutit öfver hans känsla, smälte nu under tårarne, och i det gamla Ekcbys vida, genljudsrika salar ropade han med David: ”O min son, min son! hvi gjorde du mig detta?”
”Dock,” återtog den gamle aristokraten och torkade sitt fuktiga öga, ”han föll som Adelsman, i ärlig strid, för adelsmans klinga, med adelsmän till vittnen. Han dog utan att en klagan stal sig öfver hans läppar. Han var en Segerstam från hufvudet till fotabjellet.”
