Hoppa till innehållet

Sida:Nordstjernan1844.djvu/18

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

10


”Och Gud ske lof att det ej kom för sent!” tänkte jag1, i det jag med mitt afsked reste bort till min lilla gård på landet. Jag kände just icke mycket sveda i hjertat men betydlig förtret i sinnet, och en hemlig fiendtlighet mot hela qvinnoslägtet.

För denna sinnesstämning kom särdeles väl till pass att en af mina grannar hade just densamma. Han hade för någon tid sedan, efter ett stridfullt äktenskap, blifvit skiljd från sin hustru, och åkte nu omkring i ett ensitsigt åkdon, på hvilket han låtit måla i gyllne bokstäfver:

 ”Mieux vaut seul que mal accompagné.”

Jag fann devisen dråplig, och min granne och jag sågo hvarandra ofta och kommo förträffligt öfverens i att tala illa om fruntimmer.

Deremellan sysselsatte jag mig med böcker och åkerbruk.

Jag har en stor aktning för böcker och — lärdom! Åh, mjukaste tjenare! Jag bugar mig i stoftet derför: men hur det är, så har det förblifvit vid aktningen och vördnaden; kärleken har aldrig velat växa i den marken. Åkerbruket förde mig ut i naturen, och den är herrlig. Men Adam hade icke nog af sjelfva paradiset; han vaknade ej till lif och sällhet, förr än med Eva; och jag, som i mitt ”Stenbacka” visst icke ägde ett paradis, kände mig ofta der rätt ensam. Träd äro ändå träaktiga, när det kommer an på sympathier, och klippans sympathie, echo-svaret, är det ledsammaste återsvar jag vet. Nej, hjerta mot hjerta, öga mot öga, det är lifvet; och att under ett friskt landtlif tillsammans verka för underhafvandes väl, tillsammans ordna hemmet, tillsammans lefva, tänka, älska, njuta, ack! . . . . ”Hustru min” lekte mig ännu alltjemt i hågen.

Men mina rön på kärlekens gebiet hade gjort mig misstrogen. Jag misströstade om att bli lycklig enligt mitt ideal af sällhet (och hvilket en min vän kallade, ”att