9
harmoni kan utföra den påbegynta duon, så kan man ännu i stillhet afbryta densamma.
Det första missljud som störde min fästmös och min påbegynta duett var — icke hennes basröst, men, ty värr, — just det som skulle försona mig med den, neml. hennes sanningskärlek, eller rättare de skoningslösa yttringarna deraf.
Det förstår sig (och ingen är villigare att erkänna det än jag), att man är en ”syndare i tankar, ord och gerningar”, men att jemt bli påmind derom af sin bästa vän, det är icke behagligt, och länder en sannerligen icke till förbättring, helst när den sannings-sägande vännen aldrig vill betrakta sig sjelf, såsom syndig och felande i någon mon. Och det aldra värsta var att Abla aldrig felade (Ack! hade hon dock gjort det, och, bättre ännu, tillstått det! Jag hade då legat för hennes fötter!) Nej, hon var felfri, regelrät och fullkomlig, som hennes figur; hon hade rätt på ett sätt som gjorde mig rasande. Jag kände att Ablas rättfärdighet och i synnerhet hennes uppfostringsmethod för mig, med tiden skulle kunna föra mig åt helfvetet, särdeles som hon i ingenting ville foga sig efter mina önskningar. Äfven föreföll det mig, att denna sjelfrättfärdighet och skoningslöshet mot andra, väl i grunden var ett af de största fel, som en menniska kan ha, och en vacker dag utvecklade jag för min fästmö, rätt allvarsamt, mina tankar i dessa ämnen, och då uppstod emellan oss följande duett:
Hon. Jag kan ej vara annorlunda, än jag är. Kan du ej tycka om mig, så får du låta bli.
Jag. Om du ej vill vara älskvärd för mig, så måste jag upphöra att älska dig.
Hon. Det får vara. Jag går min väg för mig.
Jag. Men jag kan också — gå min väg!
Hon. Adjö då, min herre!
Jag. Adjö, min fröken!
