Sida:Nordstjernan1844.djvu/21

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

13

tet har blifvit, att vi nu, efter 25 års giftermål (vi fira i morgon vårt silfverbröllop), älska' hvarandra högre, och äga med hvarandra en vida innerligare sällhet, än vid morgonstunden af vår förening. Vi ha deraf gjort den slutsats, att olycka i äktenskap, icke kommer af den oupplösliga vigseln, som några påstå, utan deraf, att vigseln i äktenskapet icke förverkligas.

Man tale ej med mig om smekmånadernes sällhet! Det är dufvokutter! Nej, törniga vägar skall man vandra tillsammans, tränga in tillsammans i lifvets fördoldaste djup, i lust och nöd, under fröjd och smärta, måste förlåta och förlåtas, och se’n älska bättre, älska mer! . . . Då sker småningom något förunderligt. Det sker att man liksom förskönas för hvarandra, ehuru skrynkor plöja kind och panna, och föryngras, fastän man lägger år till år; då sker det att verldsliga ledsamheter, olyckor, missräkningar icke mera kunna skymma vår lyckas sol, ty den strålar klar ur vår väns hjerta och blick; då sker det att under det vårt jordiska lif går mot sitt slut, vi allt starkare känna att vårt lif och vår kärlek aldrig skola sluta. Och detta öfvernaturliga är åter ett alldeles naturligt, ty ju djupare, ju innerligare man ingår i lifvet, ju mer öppnar det sig i sina djup af evig skönhet.

Många lyckliga makar skola besanna detta. Men ingen har skönare heskrifvit den trofasta kärlekens makt, än — Shakespeare. Ingifvelsen har han tagit ur sitt eget äktenskapliga lif med sin trofasta hustru Anna Hathaway. Må den store skalden förlåta mig den fria öfversättning, i hvilken jag försökt återgifva hans verser:

”För äktenskap emellan sanna själar
jag kan ej låta några hinder gälla.
Den kärlek är ej kärlek, som förändras
när den förändring eller brister finner,
som vänder sig när lyckans vindspel vänds.

O nej! Den är ett evigt fästadt märke,
som ser på stormarne men skakas icke.