17
Brefvet.
Dyraste X.!
— — — — och hvarföre ifrar och envisas du så gräseligt att få mig ”förtryckt i sten”, att få skåda mig sittande i alla fönster af alla boklådor, veta mig ligga på botten, under en hel hög andra lithografier på alla salongsbord, se mig sitta i dåliga ramar på några likgiltiga väggar bland samlingen af andra medelmåttor, och slutligen att höra mig dansa verlden omkring i någon kalender, af den vanliga jul-grödan? Och hvad kan väl allt detta hafva för behag för dig eller någon annan — — jag lemnar alldeles åt sidan det obehag som det skulle skänka mig? Hvad har väl en värd publik att göra med en anspråklös personlighet? Har den icke tillräckligt utaf att mönstra och bedömma, berömma och fördömma mina penn-försök, utan att till dessa lägga ”mitt konterfej”? Hvad nöje eller tillfredsställelse kan ligga deruti att se ett — alltid mer eller mindre olikt — beläte af en lefvande varelse, som kanske blott en enda gång i tiden haft just det uttrycket på sitt anlete, som porträttet utvisar? Hvad glädje kan det väl vara att veta huruledes hvarje individ af både den läsande och gapande allmänheten skall säga: ”Åh bevars! ser hon så ut! ”Jag hade föreställt mig henne helt annorlunda! Nu försvann en stor illusion för mig, etc”; eller ock: ”Aha! är det hon, det? Hon ser dum ut. Hon ser ledsam ut. Hon är fasligt lik Fru A. B. C. D. öfver ögonen. Hon är rysligt lik Mamsell E. F. G. öfver munnen. Hennes ställning är hemskt lik Fröken H. J. K. — Hon ser klipsk ut. Nej, om förlåtelse — hon ser enfaldig ut. Och så besynnerligt klädd! Bara i en blus! Hon vill vara egen, det syns så väl. A. sitter i mössa, B. utan halsduk, C. draperar sig i kappa, och nu vill äfvenväl hon hafva något ”alldeles för sig”, derför har hon hängt på sig blus för tillfället, och en duska löslockar vid hvar tinning, ty det är omöjligt att hon af naturen kan hafva denna rikedom af hår, vid hennes år.” (Lithografier föråldra minst tio år som man vet.)
Och nu — min dyraste vän — hvad är väl din vinst, min vinst och allmänhetens vinst, af alla dessa små olika omdömen, ty särdeles andra göras verkligen icke. Hvad är vinsten? ”Ingen!” hoppas jag du svarar, utan inser lika väl som jag, att förlust skulle blifva å alla sidor. Du skulle förlora på förlaget, jag på att blifva sedd så der, petrificerad, och utan att anletets färgspel, ögonens lif och munnens olika uttryck gåfve den pregel åt dragen som fordras, för att deraf göra något som icke är både platt och matt; och allmänheten skulle förlora sina illusioner — — mina vänner och bekanta all tro på möjligheten att af mig få en dräglig bild på duk eller papper, något som hittills nästan alldeles misslyckats. Och slutligen och ändtligen: hvad har väl det yttre skalet med den inre kärnan (andan) egentligen att göra? De gå ju, snart sagdt, alldeles skiljda vägar. Den ena sträfvar oupphörligt uppför, den andra går, oaktadt allt hvad man deremot måtte använda för medel, beständigt nedföre, och hos mig åtminstone, känner jag att de snart nog skiljas åt för alltid.
Imellertid kostar det på mig att blott med nej besvara din vänliga begäran, och kunde hosföljande lilla obetydliga ”Novell” på ringaste sätt blifva ett surrogat för hvad du begärt och jag nekat — så skulle det glädja mig.
