18
TROLOFNINGEN.
”Nu” — utropar läsaren — ”nu få vi då ändtligen
en ordentlig novell! En trolofning! Det förutsätter ju
nödvändigt en älskare och en älskarinna, kärlek och
trohet, motgångar och vedervärdigheter af tusen arter,
och på sistone en mjuk qvinnohand, som lägges i en
fast och manlig dito, och allra sist litet lycka och litet
glädje, åt hvars echo-klang man kan få fröjda sig en
liten stund, ty menniskohjertat med all sin egoism lider
dock med dem som lida, och känner förnöjelse åt
tankan på andras sällhet — och förnöjelse, det är just hvad
man hör kunna fordra, när man åt en skrift skänker
både lekamligt och andeligt guld, både mynt och —
tankar.” Så säger ju läsaren?
Ja väl! En novell är det som bjudes dig, gode, käre läsare, ty det är något nytt, något som du icke hört förut, efter jag aldrig sagt dig det, och efter ingen annan kan hafva sagt det; och en älskare skall du finna med ljusa, rena drag, fridfull och vänlig, med lugn besinning, mod och kraft, och den bästa vilja samt i följd deraf troligen någon förmåga, och allt detta honom af stor nödvändighet, ty tärnan som skall lägga sin hand i hans är ringa och obetydlig, sjelfsvåldig, yr och obändig, har halfmogna idéer och helgjutna fratser, är ömsom
