22
bergtopparne, och skämtande med skogstopparna, och som stundom öppnade sig som hade det hjertligt skrattat, för att kort derefter sluta sig till en enda klump, likasom själen när den gråter. Jo, jo! Det var min Camena, jag såg det nog, jag kände igen henne på allt. Men hvad var denna ljusa sky? — jag visste det icke rätt. — ”Din goda ande!” ropade ”rösten”, och jag blef så glad, och jag knäppte tillhopa mina händer och sade: ”Goda ande från himmelrik, förbarma dig öfver den stackars Sångmö'n, som uppgått ur jordens grus!” Och se! denna lätta, ljusa sky sänkte sig litet, och litet lockade den åt den lilla mörka molntappen, och litet steg denna åt höjden, och de togo hvarandra i hand, och nu var ”gästen” återkommen till mig; glädje bodde i min själ, och ”amen” sade jag åt det förbund, som slöts mellan ”anden från höjden och tärnan från jorden.”
Och nu var Trolofningen fullbordad.
