Hoppa till innehållet

Sida:Nordstjernan1844.djvu/29

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

21

muntra, skämtsamma gnistror, som dogo under jagten. Denna rök bröt sig mörk mot den blå domen, der en och annan stjerna tindrade, eller hvarför icke lika så gerna: der ett och annat fint genombrutet hål visade huru klart, huru ljust det är öfver det tomma blå. I röken fanns det enda rörliga lif som naturen i detta ögonblick bestod, och mina blickar följde ovilkorligt röken. Den steg upp, den steg ned; den formade sig till ett litet mörkt moln, än rundt och med mjuka konturer, än smalt och spetsigt och uddigt på allt sätt; det gick uppför när jag trodde det skulle sänka sig, det sjönk när jag satt och väntade att det skulle taga en hög flygt. Det gjorde ingenting af hvad jag ville eller trodde. Det tycktes lyda sig sjelft, och intet annat, ty vindarne, för hvilka det sväfvade och förvandlades, än på ett, än på ett annat sätt, dem märkte jag icke, emedan ett oafbrutet lugn tycktes råda öfver hela universum, och blott den mörka röken vara orolig och fantastisk. ”Hvad är detta lilla rökmoln likt?” sade jag slutligen till mig sjelf, ”ty intet är, som ej liknar något,” och då svarade den der rösten, öfver hvilken vi icke hafva någon makt, men som ändå följer oss lika troget som skuggan, och som bevisar att vi stå mellan den (rösten) och ett högre väsende, hvars genklang den är, lika säkert som skuggan bevisar att vi stå mellan den och solen; denna röst sade: ”Det liknar icke, det är din egen nyckfulla Sångmö.” Jag ryste, jag betraktade henne helt noga, hon var just lik den der tärnan jag nyss beskref. Ja, jag såg slutligen helt tydligt att det var hon, och begrep det dessutom af den ringa makt jag hade öfver henne. Men se! just i samma ögonblick syntes på fästet en lätt och ljus sky, och om det lilla fantastiska rökmolnet var något mörkare än himmelens azur, så var denna lätta sky deremot långt ljusare. Den sväfvade så stilla, eller snarare den sväfvade icke, utan stod stilla och lugn i aftonluften och tycktes med smärta och medlidande se ned till det lilla oroliga rökmolnet, som ilade öfver land och vatten, dansande öfver