27
Från drömmens himmel ömt mot honom log.
Bland klara silfverskyar i detsamma
Steg månen fram, och kastade sitt skimmer
Kring paradiset utanför hans fenster.
Dit blickade nu Rafaël; han ville
Sig trycka fast in till naturens hjerta
Att der försmälta och bli' ren igen.
Och nejdens blommor öppnade då sakta
De fina läppar, och de milda stjernor,
Från blåa domen af sitt höga tempel,
De hviskade så ljuft, och näktergalen
Till deras milda tankar satt musik.
Och blommorna och stjernorna och fogeln
De sade nu, med samma ord och röst,
Till honom dessa varningar till tröst:
”Ingen återfinner
Drömmens elysé,
Som ej älskar rent och brinner
För den skönaste idé.
Brottslig låga sänker
Hjertat djupt i qval;
Men den rena kärlek skänker
Dig ditt sökta ideal.
Sinnlig åtrå böjer
Själens blommor ner;
Men den himmelska dem höjer,
Mot en sol — som evigt ler.
Dig den solen närma,
Som din bäste vän;
Fyll dig helt ined glans och värma
och blif lugn och klar igen.
Klart det måste vara
Mellan skyn och dig:
Förr'n de himmelska förklara
Och med dig försona sig.”
