28
En djup, oändlig suck var allt det svar
Som Rafaël förmådde återgifva;
Naturens anderöster hade träffat
Det hel'ga strängaspelet i hans barm,
Och uppväckt toner der, som förr ej klingat.
Men bäst han stod och hvilade sitt öga
På skådespelet, som i månsken låg
Och växlade i underfulla bilder —
Sönk ögonlocket; och en ljuflig dröm
Steg fram och ritade med rosenfingret
På slumrar'ns panna mystiskt sina tecken.
Då for en skugga öfver aftonhimmeln,
Sångfogeln tystnade i myrthenhäcken
Och stjernorna sig drogo in i skyn —
Men Rafaël han såg en undersyn:
På gyldne thron, af cherubsvingar buren,
Satt himlens drottning; hvitklädd i azuren,
Och vaggade på dagens strålar fram;
Dess purpurslöja ner till jorden räckte,
Och månens diadem dess hår betäckte,
På kyska kinder upprann morgonrodnan,
Och ljuset kring och öfver henne samm.
Och sköna toner sig från rymden sänkte,
De voro tankar, som blott englar tänkte
I glädjen af en evig ungdomsglans;
Och solens eldklot bröt den mörka ether,
Nu öppnades de dolda evigheter,
Der undersköna, leende gestalter
På Psyche-vingar sväfvade i dans.
Och stjernor droppade från himlabågen,
Att gömma sig i hafvets famn, der vågen
På tystna'ns armar låg och sof vid strand;
Då slog den strålande Madonnan sakta
Sin milda blick åt jorden, att betrakta
Den kärleksdruckne ynglingen, hvars öga
Låg tåradt vändt emot sitt barndomsland.
