Den här sidan har korrekturlästs
30
Der lidelsens demon sin stämpel tryckt.
Tyst till sin tafla Rafaël nu skyndar.
Sin pensel fattar, strör de klara färgor
Med konsterfaren hand på duken ut.
Och se! som Venus Anadyomene
Ur hafvet steg, på duken herrligt träder
Madonnan fram, med samma drag, som nyss
Hon blottade i skyn, och Jesusbarnet
Ler i dess famn, och kring den ljufva gruppen
Sig flätar nu en krans af englahufven.
Men Rafaël betraktade sin målning —
En salig känsla genomfor hans hjerta,
Förlägen, darrande han steg tillbaka,
Ack! ty han såg att verket ej var hans,
Men högre makters. Och han grät af glädje,
Han sönk på knä och knäppte sina händer,
Han tackade sin Gud, med klangrik röst,
Som med sitt ljus, sin skönhet fyllt hans bröst.
