29
Nu slumraren sin famn åt bilden sträckte,
Men, ack! — den sökta blott han såg, ej räckte,
Så idealet ständigt flyr vår själ.
Till slut gestalten vinkande då lade
De fina händer på sitt bröst och sade,
Med röst af eolsharpans klara toner,
Till den af skönhet slagne Rafaël:
”Du, som för jordens barn vill uppenbara
Den högste kärlek, och för dem förklara
De ljusa andeverldarnas myster;
Här står jag nu för dig i all min ära,
Att lysa upp ditt hjerta, och dig lära:
Hur nära jag är den, som rätt mig söker,
Och som mig trogen i tillbedjan är.
Så se på mig med detta djupblå öga,
Som hittills fåfängt sökt mig i det höga,
Och aldrig hunnit öfver molnens rand.
Gjut in min själ i din, den varma, klara;
Din bättre engel sedan vill jag vara,
Och följa dig lustvandrande i tiden,
Tills att jag löser dig ur stoftets band.
Men skulle stormen genom verlden hvina —
Var lugn, i stormen vill jag stå och skina
För dig, min älskling, evigt såsom din!
Så var mig trogen. Lef, men för det sköna,
Och skönheten skall kärleken belöna,
Så sätt mig på din duk, der vill jag lefva —
Farväl! nu flyr jag i min himmel in.”
Och flydd var synen. Väckt af dagens flamma
Förundrad, rörd stod Rafaël och såg
Igenom glädjetårar upp åt höjden.
Men vid hans sida slumrande och blek,
En bruten lilja lik, satt Fornarina,
Med lutad panna, och det lösta håret
I vågor böljande kring våta kinder,
