45
Gustaf.
Men rädda undan lavan af volkaner,
hvad som kan räddas, bjuder menskligheten.
Hvart jordskalf är en plågande hjertklappning
i jordens innandöme. Äfven tiden
har slika tecken. Släkten måste blöda,
att ej de högre tingens hjertpuls brister.
Då fattar stormens hand de vigda klockor
och ringer samman. Menskligheten tågar
i härnad emot mörker, våld. Hon strider
med bibel, penna, röst och svärd. Hvar dödlig
har fått sitt rum i verldens stora drabbning,
som slår från tidens morgon till dess qväll,
hvars lösen Gud har gifvit: Ljus och frihet.
Vi framgå, strida, falla. Skaran vandrar
utöfver våra lik, med nya fanor;
ty menskan dödlig är, ej menskligheten,
mitt hjerta kan förkolna, ej dess mål.
Oxenstjerna.
En djup, en helig tanke. Men hur ofta
ses tiden ej med större ifver drabba
för helgden af en fördom, än en sanning?
Och denna sanning, som med svärd bevisas,
blir ofta sist den råa styrkans rätt.
Gustaf.
Den ädla kampen för en helig sak
förbrödrar, höjer och upplyfter folken,
och i den kampen krigets fakla byts
ej blott till frihetens, men ock till ljusets.
Oxenstjerna.
En fridens tanke lyfter menskoslägtet
mer än ett blodigt sekel. Jorden grönskar
ej af de dånande vattfallens skura,
men af de stilla bäckars lopp, som hemligt
