46
lifnära värman i dess modershjerta.
Det var ej kriget främst, som danade
Spartaner, hof till räddare af Hellas
det lilla folket opp — det var Lykurgus.
Gustaf
(skakar, leende, på hufvudet).
Att tänka lika, och så olikt dock!
Vi likna tvenne ur, af hvilka visarn,
som ger sekunden an, omvexlar flygtigt,
men som dock slå den stora timmans slag
tillsamman. — Du vill ljus och menskorätt,
så väl som jag. Du vet, det är ej hugskott,
det är ej min, men mensklighetens ära,
som drifver till den stora kampens vågspel!
Oxenstjerna.
Hur vidtutseende är detta spel!
Hvad är en vunnen seger? — Intet. — Hvad
ett kufvadt rike? — Intet. Verldens största
härförare och furstar lemna må
sitt namn, sin här, sin krona på en valplats,
det rubbar ingen af de krafters gång,
som nu i tiden strida mot hvarandra.
Hvad stat mot stat och kyrka emot kyrka
ett sekel kämpat om, i blodigt harnesk,
det kan ej bli ett enskilt slägtes uppdrag
än mindre någon dödligs, att afsluta.
För djupt, mångtrådigt väfd är denna gåta,
att lösas ens af Macedonierns svärd.
Gustaf.
Ej lyckas något stort, förutan tron
derpå. Hvad vore eljest Alexander?
En blind nattvandrare på slumpens tornspets.
(Pekar på sitt bröst.)
Jag känner något här, som säger mig
att jag är den som gåtan lösa skall.
