Den här sidan har korrekturlästs
50
Gustaf.
En krigare
vill förekomma, icke forekommas.
Att slå sin slagtning uti oväns land
de gamle redan lärt oss.
Oxenstjerna.
Modet ofta,
hos er, kom krigarn att förgäta Kungen.
Om denna fruktan, hvaraf tanken blott
mitt hjerta isar, en gång verkliggjordes —
om ni från striden icke återvände? . . .
Gustaf.
Ja, jag är menniska —
Oxenstjerna.
Ert folk, er maka,
Ert späda barn? . . .
Gustaf.
De ha ju Gud — och dig.
(Konungen sträcker sina armar mot honom. Oxenstjema störtar i hans famn.)
