49
Mitt hjerta hänger fast vid denna fråga.
För mig stod länge skönast denna bild
af hela Nordens välde i en hand,
då denna handen var den store Gustafs.
Ej blott på vidden byggs det fasta väldet,
det byggs åt höjden och på djupet äfven.
Gustaf.
Mitt fosterland är hela menskligheten.
Hvem, då han rädda vill en drunknande,
främst tänker på sig sjelf, på egen frälsning? —
Om Gud ej strider för oss, och med oss,
gifs framgång ej; men om — som jag det hoppas —
med oss är Herren, ho står då emot oss?
Oxenstjerna
(efter någon tystnad).
Ers Majestät begynner sina segrar
med mig. — Jag nödgas tystna, om jag än
har mången vigt ännu i tviflets vågskål.
Dock ett min pligt mig bjuder ej förhålla.
(Går Konungen närmare.)
Vet, om ni ock er segerfana fäster
i Kejsarns egen jord, var viss, man önskar
ej er till Tysklands herre mer, än Kejsarn!
Då, liksom iglar mättade, affalla
de, som den hårda nöden gjort till vänner.
I segrarns spår gror afund. Grannars hat
ur korta hvilan vaknar. Bakom er
stå opp de fiender, som bida blott
ett vidrigt vapenskifte för er här,
att stänga er från hemland, folk och krona.
Derför, gå ej till Tyskland. Öppna här
en fristad för vår rena Gudalära.
Här må vi strida, dö för den, om vantron
bestiger våra berg.
