64
Pappenheim
{allvarligt).
I Kejsarns namn. — Skall hären öfverraskas
af Svensken? — Är ni vid befälet trött —
jag är er närmsta man, och vet min pligt.
Tilly
(betraktande honom. Långsamt
och betänkligt).
Ni önskar strid? — Det är en tröst — jag sjelf
(Pekar på sitt bröst.)
erfar har något, som mig hemligt varnar,
och dröjde hellre i mitt slutna läger.
Tag då ock slagets utgång på ert ansvar.
Pappenheim.
Jag gör det. Men ett enda fordrar jag.
Man sagt, att Svenska Kungen ständigt anför
sin högra flygel. Ställ mig på vår venstra,
ty honom blott i striden söker jag,
mitt ögnamärke är hans gulblå skärp,
och jag — vid Gud! — en gång skall lägga det
för Kejsarns fötter, eller skall ej lefva.
Tilly.
Det vare, som ni sagt. Och nu till striden.
(Går till krucifixet, knäböjer och gör en tyst bön. Då han stigit opp och vill gå, blir han varse likkistorna i bakgrunden, samt de dödstecken, hvarmed murarne äro beklädda, och bäfvar liksom mot sin vilja tillbaka.)
Hvad? . . . Hvad är det? . . . (Till Adjutanten).
{{em|15]]Eländige! Du vågat
ett sådant gyckelspel?
Adjutanten
(darrande).
Herr General! . .
jag utfört er befallning. . . .
