63
Der står
en man, hvars namn ej edert eftergaf,
och mitt, förr'n han med Gustaf mätte sig.
Pappenheim
(som bortvänd och med
horslagda armar afhört honom).
Om Gustaf saknat tolkar för sitt lof,
han funnit en hos oss, som knappt han väntat.
(Går till Conti och ger tecken af hemligt missnöje.)
Tilly
(går af och an, fördjupad i
tankar.)
Det öfverraskat mig. — Jag det ej väntat.
För första gången värmer ropet ”stridi!”
ej mer mitt blod — upplyser ej mitt öga.
Det käns, som soln gått ned uti mitt inre,
och skymning ligger inom mig, framför mig. (Tystnad.)
Pappenheim.
Herr General! Hur tyder jag er tvekan?
Tilly
(utan att höra honom).
En qvinna lyckan är! Dess gunst jag aldrig
har sökt. Nu vore det väl sent. — En motgång,
för verlden, plånar ut ett lif af segrar.
Än näms jag den oöfvervinnerlige —
det ordet är mitt lif — mitt allt på jorden.
Med sjutti-åra strid, försakelser,
med offer utaf allt, hvad menskan skattar,
som far och make, broder, son och vän,
jag köpt det ordet blott — ett flygtigt ljud! . . .
Än är det mitt — hvem svarar mig derför,
att nästa sol det ej med mig begrafves? —
Och gifs, till slut, ej mera grymt, än detta?
Begrafven med sin blygd, man skonas dock,
att släpa sjelf, en bränmärkt flykting lik,
vanärans minnesmärke genom lifvet? —
