81
Der han, på spaning: efter sonen, fått
Af Engeln kunskap om den hårda lott,
Som dömde menniskan att bittert sakna
De käre döde, hvilka mer ej vakna.
Med ängslan till hans möte flickan flög
Och kärligt sig i fadersfamnen smög,
Förtäljande hur djupt hon nu förskräcktes
Att Abel ej vid hennes smekning väcktes . . .
”O nej, min dotter! Abels sömn är död,"
Så Adams stämma till den lilla ljöd,
När hon vid liket slöt sig till hans sida,
”Och död är slutet på det lif, vi lida.
Ej mer, Hevilla, får ditt öga se
Din broders milda blick emot dig le;
Ej mer han går med dig i skymningsstunden
Bland hyacinterna i mandel-lunden;
Ej mer vår Abel sitta skall hos dig
Och se hur Edens stjerna tänder sig;
Och när du gläds åt rosorna, som dofta,
Kan han ej glädjas med som förr så ofta,
Då han från marken kom och fann hvar qväll
Hos dig och oss sin fröjd i hemmets tjäll —
O, aldrig mer han ilar oss till möte:
Ty Abel bäddas skall i jordens sköte!”
Så fadern slöt. Och djupt en suck han drog,
När han sig ned mot stela liket böjde;
Och smärtsamt i sitt hjertas bön han dröjde,
Förrän på åldrig arm sin son han tog.
Men glindrande i facklans flägt för vinden
Hevillas tårar ymnigt sköljde kinden,
När Abel hem utöfver öde hed
Till blomstergården bars, att myllas ned.
Och dit en moder kom — den arma Eva!
Ur paradiset jagad, nu hon skulle lefva
