82
Att röna fullt hvad bittrast lifvet gaf:
En moders sorg vid sonens graf — —
Naturen somnat. Månens lampa blänkte
Från svartklädd molnvägg ned, och mildt den sänkte
Sitt sorgsna sken kring flickans rosengård,
Der Abel bäddad låg i mullens vård.
Vid suset från cypressens tunga krona
En näktergal sin hymn melodiskt slog.
Att dagens natt-omhöljda brott försona
(Ack, sången hän i dalens eko dog).
Och himlahvalfvets ljus allt högre brunno,
Ju längre skuggorna i frid försvunno.
Men frid ej bodde i Hevillas bröst,
Der än bland tuber-rosens slutna knoppar,
I tårar sänkta under daggens droppar,
Hon satt, en sorgens skepnad, utan tröst,
Betraktande i månens bleka strimma
En liten mask, som sågs på grafven glimma,
Tills sist hon varsamt svepte omkring den
Ett vallmoblad och slöt det väl igen,
Att så han skulle hvila mjukt och stilla
Och ej i nattens kyla fara illa,
Der nu han slumra fick hos hennes vän.
Och morgon kom. Och högt på ljusblå bana
Gick solen fram, till hopp och nytänd fröjd,
Och slog i dagen ut sin gyllne fana,
Ett Herrans häroldsbud åt dal och höjd.
Och fågelkörerna sin lofsång sände
Till den, som ljuset med dess värma tände.
