Hoppa till innehållet

Sida:Nordstjernan1845.djvu/134

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

120

De sköna hade förvandlat Riddarhusläktarn snart sagdt till ett verkligt orangeri.

Af alla fagra och sköna var dock en den fagraste, och mest af alla tycktes äfven hon intressera sig för gången af den politiska förhandlingen. Var det en barnslig nyfikenhet eller kanske till och med endast kärlek, mindre för de idéer, som drefvos, än för personlig bekantskap? Det var samma vackra dam, som vi redan förut presenterat. Jemte det synbara intresse, hvarmed hon följde talarne, förenade hon äfven en otålig orolighet, som icke lemnade den lilla handen frid att få hvila sig ett enda ögonblick på skranket, som icke gaf åskådaren det nöjet att längre än en sekund få njuta det behagliga af hvarje uttryck i ansigtet, förrän hon visste att med den största rikedom traktera med ett annat. Det var ett lif, som slösade med sina tillgångar hvarje minut och på ett sätt och af en orsak, som bestämdt syntes icke vara föranledd af behagsjuka och koketteri, utan af något inom henne lefvande naturligt och okonstladt sannt och godt. Hur hennes öga, i lätta, momentelt uppfattande blickar, flög öfver den rika, manliga taflan, återkom det dock alltid till den välbildade, friska och lediga, ridderliga gestalt, som convojerat henne till läktarn. Der hvilade det egentligen ut sig, så tycktes det.

Vi hafva nämnt att Styrelsens parti var nära att segra. Man talade om voteringen och man anade utgången. Flickan på läktarn rodnade. Ovillkorligt tappade hon sin hvita näsduk. Mannen med stjernan drog sig förskräckt, säkert af en lika ovillkorlig rörelse, tillbaka. Efter rodnaden följde en märkbar blekhet hos den sköna damen. Då uppreste mannen ett stolt, bjudande hufvud, anhållande att få tala. Han besteg bänken. Hans ställning och anblicken af hans ädla figurbildning var imponerande; men icke allenast genom den, utan äfven genom hvad han sade, och sättet hvarpå han framkom dermed, tilldrog honom allas uppmärksamhet. Det var första gången han talade inför en Riksförsamling, men känslan af oförsökta krafter, som i första ögonblicket framkallade en viss fruktan, öfvergick snart till varm enthusiasm och hänfö-