Sida:Nordstjernan1845.djvu/135

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

121

rande frimodighet, allt som han inkom i sitt ämne. Man hörde så tydligt, att det icke var partiorsaker, som framkallat honom, utan att det var inre varm öfvertygelse, och som utgjöt sig, icke i ett konstladt och öfvertänkt språk, men uti ett, som tanken sjelf i sin födelsestund gaf vid handen; hvarföre den sanning här gjorde sig snart gällande, att det som går från hjertat, äfven går till ett hjerta. Han talade länge och allt klarare blefvo hans åsigter; han talade varmt och allt flere medlemmar gingo öfver på hans sida; han talade bra och ett sorl af bifall lopp genom salen. Han kastade en flyktig blick åt läktarn, och af det hulda leende, som mötte honom, fick han nya krafter. Under allmänt bifall nedsteg han från bänken. Nu mera var voteringen öfverflödig. Utom några orubbliga gubbar, hade alla tagit saken från den sidan, som han med glödande styrka och åskådligt lif framställt. De liberale segrade.

Det eleganta equipaget stod åter vid portarne af Riddarhuset. Den älskvärda damen och den segrande mannen hoppade upp deri, och det bar af åt Myntgatan igen.

Låtom oss blicka in i equipaget.

En vacker scen! Han hade lagt sin hand i hennes och, öga mot öga, sutto de, lutade emot de svällande klädesdynorna. Talade de med hvarandra? Visserligen! Kärleken begagnar sig dock aldrig af detta språk, som ljudfullt och be- stämdt är det olfentliga lifvets språk, det har ett helt annat, ett långt rikare och oändligare, enskildtare; jag menar ögats. Med detta talade deras hjertan till hvarandra och de förstodo hvarandra och tryckte hvandras händer. ”Denna stund är jag lycklig,” hviskade hon, och äfven nu förnam ej örat något ljud, men man såg hennes mening i dessa fylliga och dock fina läppars gratiösa och lätta rörelse. ”Vill du höra mitt hjertas historia,” fortfor hon, ”under denna förmiddag? Då jag uppkom på läktarn, tyckte jag mig, vid åsynen af så många vidtfrejdade personer — — blifva till intet. Min själ vande sig dock snart vid synen; och den första bizarra föreställningen, att jag trodde mig se, så att säga, endast vålnader af våra förfäder, diskuterande närvarandets behof, försvann