131
armar nu slogo en halfcirkel omkring honom. Med halfhög röst sjöngo de följande:
Har af oss du någon kär,
Säg oss, säg oss, hvem det är! —
Af vår röst du skall det höra:
Hjertat har det bästa öra.
Efter en stunds paus sjöngo de med förändrad, mera lätt och lekande melodi:
Älskar du blott riktigt sannt,
Kan också din flickas röst
Icke vara obekant
I ditt hjerta, i ditt bröst.
Men på hvilken skulle han gissa? Det var ej så lätt. Hans öra hade dock upptäckt en fin darrning, en besynnerlig, men hjertlig brytning i tonen, just hos den, hvilken han nyss hållit i sina armar, och han utsträckte sin hand emot henne. Hade han gissat rätt? Tigande förde hon honom in i danssalen.
V.
Men redan på tröskeln till den stora, elegant dekorerade salen, der det hvimlade af kostymer, möttes han af den svarta sammetskåpan, denna mörka skugga, som oblida omständigheter alltjemt ville ställa vid hans sida. ”Ha, ha, ha!” skrattade masken, och man såg huru riddaren, med en vredgad blick, genom en hastig vändning, trädde honom under ögonen. ”Ni har förolämpat mig,” talade han kort, ”och ehuru jag ej känner er, anser jag er likväl, till följe af er drägt — så vida den ej är hyrd för dagen — såsom en man af heder, och jag fordrar upprättelse; om ni behagar, träffas vi i morgon kl. 12 vid Blåporten. Värja eller pistol?” — ”Pistol!” var det halft skrattande svaret. Riddaren ville nu föra sin dam in i dansen, men med förundran började han att sjelf betvifla det hon var den han ansåg henne vara, då
