Hoppa till innehållet

Sida:Nordstjernan1845.djvu/146

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

132

hon, som ej kunde undgå att höra hans spända förhållande till sammetskåpan, likväl, på en vink ifrån honom, stannade och lutade sitt hufvud så, att denne blef i tillfälle att tillhviska henne några ord, af hvilka riddaren dock endast förnam högst afbrutna utrop: ”han är sannerligen här — — signetringen pä handen är — pap — — se vid dörren.” Såväl riddaren, som hans dam, följde med sina ögon den rigtning, som kåpan dervid utpekade med fingret. Men huru öfverraskad blef han ej, då han upptäckte en person, vid hans egen längd och kroppsställning, klädd i en precist dylik riddarrustning, som den han sjelf bar för aftonen, gravitetiskt stödande sig der emot dörrposten. Han igenkände samma hjelm, samma harnesk, samma korta, guldfransade sidenmantel, som han sjelf paraderade med; hvarje del så lika den ena den andra, som hade de varit modeller för hvarandra. Han ville vända sig till sin dam, för att begära någon upplysning, men hindrades af en ny förundran, då han också bredvid denna sin afbild, detta sitt andra jag, upptäckte just samma hånande sammetsrock, eller rättare en precist dylik, som den, hvilken stod vid hans egen sida. Han begrep ej dessa öfverallt återkommande likheter, detta besynnerliga dubblerande af samma drägter. Var det tillfälligt, eller var det en afsigtlig intrig, spunnen kring honom eller kring någon annan? Han beslöt att vara på sin vakt. Dansen började; men konversationen kunde ej komma i gång, emedan hans dam iakttog en orubblig tystnad och emedan han var en stor stackare uti teckenspråket med alla, utom med fröken A., i hvilket fall kärleken skänkte det både betydelse, mening och tydlighet. Hans nyfikenhet var likväl ej derföre mindre och allt som den växte, kände han äfven huru hans hjerta började klappa allt fortare och lifligare. Den lilla vackra okända masken hade ingifvit honom ett intresse, som han förut ej känt, och som ökades genom ovissheten om det ej ändå kunde vara den, som han mest älskade af hela det täcka könet. Folksamlingen hade nu betydligt ökat sig. Man trängdes i stora massor öfver allt. Isynnerhet voro grupperne täta kring de dansande. Helt nära till riddaren stod en svart domino, som,