134
vade och den i hans själ så ofta omdrömda kyssen. Kärleken ser, hör och beräknar ej något annat än kärlek. I hela sin tillvaro är den aldrig något annat än sig sjelf. Redan hade han ånyo lindat sin starka arm omkring henne, redan ville han uttaga sin innestående fordran, som ej gerna kunde nekas, då han så der sjelftaget intecknat hela fastigheten i sina armar, och då han ej kände för ögonblicket någon annan lag än hjertats. Masken föll; men den varma, lefvande beröring, som hans läppar redan i andanom kände — hvad blef väl deraf? Ovillkorligt drog han sig ett steg tillbaka, och en viss isköld lopp igenom hans ådror. Framför honom stod, i stället för det förväntade, bekanta, älskeliga och själfulla ansigtet, ett själlöst, kallt, stelt, nästan vanställdt och obekant, snarare dödens än lifvets. Han gjorde en tafatt, stolt bugning, och då hon, med ett lätt och nätt danssteg, skyndade derifrån, vände han sig om, för att aflägsna sig; men vägen var redan stängd. Framför honom stod den svarta sammetskåpan, men icke ensam, utan tredubblad. Trenne dystra, mörka, svartklädda männer stodo med korslagda armar stängande hans väg framåt. Hvem var af dem den, som han manat till tvekamp, hvilken af dem, som beskrattande och förlöjligande följt honom hela aftonen, hvilken? Lika som svarta, hotande åskmoln stodo de framför honom, med en blixt i hvarje öga.
VI.
Och de talade alla tre, den ena efter den andra! ”det är mig ni utmanat till strid i morgon, jag är färdig dertill nu genast, om det lyster er. Man bör ej uppskjuta till morgondagen, hvad som kan göras i dag.” — ”Mina herrar,” sade Baron E., ty mina läsare har säkert redan gissat, att riddaren ej var någon annan än han, ”det är en utaf er, som med otillbörligt hån förföljt alla mina steg i afton, och hvars sällskap högeligen generat mig: förty visste jag hvad mig tillkom, för att göra mig honom qvitt: jag kastade honom min hand-
