Sida:Nordstjernan1845.djvu/153

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

139

verksamhet går ut på, att komma männernas hjertan att slå, icke endast för oss, utan för landet, för den nya tiden.

Vi hafva pröfvat er, herr Baron, och om ni fann profvet litet narraktigt, kanske till och med barnsligt, så var äfven vår mening att roa oss med detsamma. Ni kan ej begära, att vi fruntimmer skola hitta på bättre tillställningar än vi gjort; den märkvärdiga bokstalvem T på er drägt betyder — tiden.

Skulle det emellertid nu behaga er att ingå i vårt förbund, så helsa vi er välkommen.”

Talarinnan aftog derpå sin lätta mask — det var Hofmarskalkinnan. På en vink af henne föllo äfven de öfrige maskerne, och Baron E. stod omgifven endast af sina närmaste vänner och bekanta. Med glad förtrolighet skakade han deras händer. I sitt hjerta tillhörde han dem. Att han bland de fyra unga damerna hade väntat att få se fröken A., är visserligen ej underkastadt något tvifvelsmål, men han sökte henne förgäfves. I dess ställe stod framför honom äfven nu det kalla, stela och förvridna ansigte, som han sett nere i danssalen, och hvilket var för honom fullkomligt främmande. Då höjde Hofmarskalkinnan åter sin röst. ”Herr Baron torde hafva anmärkt dessa tvenne böcker. Den ena af dem innehåller de reglor, som sällskapet gifvit sig, och den andra är namnförteckningen på ledamöterna. Herr Baron torde kanske hafva godhet och sjelf teckna sitt namn i den sednare. Jag kan försäkra att de förra ej äro så svåra, att icke de ganska lätt kunna efterlefvas. Baron kan emedlertid hemtaga dem till sig, för att vid lägligt tillfälle genomläsa dem.”

Sedan Baron E. utan all besinning inskrifvit sitt namn, fortsatte Hofmarskalkinnan sålunda: ”Såsom en hufvudsaklig grundregel för vår verksamhet, sträfva vi att utvidga det moraliskt rena i familjelifvet, till den största möjliga, i det allmänna lifvet, ingående makt. Vi hafva sålunda antagit, att oss emellan ej några våra inre intressen rörande hemligheter skulle qvarstå, såsom sådana, skiljande oss beständigt ifrån hvarandra; hvarföre vi också för hvarandra afslöjat våra inre behof, förhoppningar och önskningar. Sålunda känna vi äfven ert hjertas, icke blott historia, utan äfven närvarande innersta lif.”