144
i en sådan ställning skall bli i tillfälle att göra landet, icke endast i tanken utan äfven i sjelfva verkligheten, skall ställa honom helt nära — Grefve-kronan, och förvisso alltid göra honom värdig densamma. Att jag derjemte lyckönskar det unga paret, är naturligt.” Man tömde glasen under allmänna och lifliga yttranden af vänskap.
Vid bordet talade Grefven ej ett ord. Han åt, tänkte och teg. Vi skulle nästan tro, att han varit färdig att bryta förbindelsen igen, om ej det hade varit ett synbart bevis på brist af — skicklighet. Convenancen måste ha sin gång, sitt offer.
Uppstigen från bordet, nalkades Baron Edvard honom, med hjertlig och sonlig undergifvenhet, och vi veta ej huruvida det var tanken på en möjligtvis blifvande departementalsplats eller något annat som spökade i gubbens hufvud, men Grefven tryckte med en viss godhet hans hand; bibehållande dock någon förlägenhet i sjelfva sin tankegång, yttrade han, till hälften skämtande och till hälften allvarligt: ”för denna förlofning har du att tacka ”slumpen.”
”Visst icke,” svarade Edvard honom, ”för den har jag att tacka ”kärlekens lycka.”
Morgonen derpå när Kammarrådet vaknade, berättade honom hans betjent, den kring staden redan utspridda nyheten, om förlofningen emellan Baron * * * och Fröken A., hvarvid Kammarrådet sprang häftigt upp ur sängen, klädde sig i sin uniform, d. v. s. i frack och trekantig hatt, ehuru han i hastigheten icke tog andra permissioner på sig än sina vanliga hvita underkläder, och ville sålunda skynda öfver till Grefven, då betjenten mötte honom i trappan och fäste hans uppmärksamhet på underredets dåliga ekipering, hvarföre han flat återvände till sina ungkarlsrum, der kaffebordet redan väntade honom. ”Nåväl,” utropade han slutligen efter djup besinning med kaffekoppen i sin hand, ”jag skall hämnas — hädanefter tillhör jag koalitionen och oppositionen, ja! till och med sjelfva Aftonbladet! Jag skall störta den gamla regimen och när en ny en gång uppträder — störtar jag äfven den. Jag skall alltid tillhöra de missnöjde.”
