Hoppa till innehållet

Sida:Nordstjernan1845.djvu/169

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs


DEN LÄNGTANDE SKÄRGÅRDS-FLICKAN.

(Efter en folkvisa.)

 Och dagen lider,
 och solen skrider,
och alla stjernor tändas upp igen;
Rättnu så stunda de ljufva tider,
då Skärgårdsflickan återfår sin vän.

 Hvar qväll på stranden
 i perlesanden
hon fåfängt ritade hans kära namn,
såg hän med längtan mot himlaranden,
men såg der lika tomt som i sin famn.

 Hon trår och trånar;
 Omsider blånar
så skönt i vesterlid en liten prick,
och långa, ensliga, tunga månar
försvinna lätt för glädjens ögonblick.
 
 Nu blåser vinden
 med fulla kinden,
en segelbåt från udden halkar ner;
För solbrun gosse jag öppnar grinden,
och önskade, men törs ej öppna mer.