DEN LILLA TELEMAK.
BERÄTTELSE.
I.
PROSTEN.
För icke så många herrans år sedan lefde prosten Holmlund. Innehafvare af ett bland de större pastoraterna i södra Sverige, var han en ganska välbehållen man.
Salig Dumboms sats: ”att ju mer man lånar, dess mer man sätter sig i skuld”, var äfven hans hufvudprincip ända lrån yngre år. Denna versbit låg också ständigt på hans läppar; men, till undvikande af all enformighet, tillade han följande strof, ur egen fatabur hemtad: ”ju mindre man lånar ut, dess mindre har man att fordra och följaktligen att förlora.”
Konseqvent i sina grundsatser, kunde han också skryta med att under hela sin lefnad — och han var redan 60 år med vördnadsbjudande silfverlockar — aldrig hafva lånt ut så mycket som ett öre åt sin nästa. Hans försigtighet gick ända derhän, att han till vanlig helsning icke förr räckte fram handen, än han med egna ögon öfvertygat sig om, att intet runstycke händelsevis råkat fastna under någon af de långa naglar, som beprydde hans knubbiga fingrar.
Men, för att göra honom all möjlig rättvisa, bör nämnas, att han ej tillhörde desse giriges antal, som, like drakar på skatten, lägga allt, hvad de kunna klå och få, på kistbotten, icke en gång unnande solens strålar att titta in i kistan, af fruktan att myntet genom luftens åverkan kunde åsamkas någon försämring. Nej, prosten Holmlund satte ut sina pengar på ränta och alltid emot första inteckningen i fast egendom. Den andra eller tredje bad han dagligen Gud bevara sig ifrån. Orsaken dertill härledde han sjelf mindre från någon fruktan
