14
till hvad han nu var. Det är skrifvet på Hennes Nåds fyrtionde födelsedag d. 27 Febr. 1830 och har följande lydelse:
”Jag ville väl fira en högtidlig dag,
Men viljan är bräcklig och kraften är svag.
Min penna, herr Jesu, du lede min hand,
Ty Minerva gaf mig ej poetisk and’.”
”Och tidsuret visar på tjugu och sju
Och visarn den löper som kugg omkring skru’,
Men Herran bevare dig heliga fru!
Att hjulen i verket ej springa itu.”
”Och förr var du smaler och rak som ett ljus,
Men blommorna fallit tillsamman i grus.
Dock föll de ej bort, ty de föll på din kind
Och sjelfva din and’dräkt uppfriskar derkring.”
”Och trasig och sotig jag kom ifrån skog
Och far min som skulle ha hjelpt mig han dog.
Du kom som en engel, du kom på min ban’,
Och gjorde mig hvit som den hvitaste svan.”
”Och när du är döder och ändat ditt lopp
Och jorden betäcker din snöhvita kropp,
På englabasunen du spelar en sång
Bland helga Apostlar och Propheter mång’.”
Sådan är den poetiska utgjutelse, som vår andlige skald i ett lyckligt inspirationens ögonblick, helgadt åt tacksamhetens sköna känsla, skänkte verlden och hvilken utgjutelse vid det grefliga middagsbordet på ifrågavarande högtidsdag ljudeligen meddelades de förnäma gästerna till deras stora uppbyggelse och gamman.
”Det var dj-n till karl vår prost!” ropade stalldrängen när han stod bland sina hästar, efter att nyss förut hafva uppassat vid middagsbordet, ”han skrifver ju visor som en häst!”
Och hästarne vände sina hufvuden åt sidan, liksom hade de undrat öfver hvem den kaxen månde vara, som kunde jemföras med dem. Hade de vetat att det var vördig prosten, hade de bestämdt fått kollern. Man kan få kollern för mindre här i verlden än så.
