15
II.
GREFVINNAN.
Vi nämnde uti föregående kapitel om en grefvinna, som på sin fyrtionde födelsedag hugnades med en högtidlig och rörande sång af Prosten Holmlunds sångmö.
Grefvinnan Tjäderhjelm var af den gamla äkta stammen och hade en näsa, som en gammal örn kunnat afundas henne. Hon hade derjemte det bästa hjerta i verlden, ty att trampa på en groda, som händelsevis vågade kila förbi hennes fötter, skulle hafva tillskyndat henne mer än en sömnlös natt. Hon fick konvulsioner hvarje gång någon af hennes 12 hundar insjuknade och hon gret som ett barn vid åsynen af den stackars flugan, som i spindelnätet kämpade sin dödskamp.
Skada blott, att detta alltför mjuka hjerta så till den grad slösade på sina känslor för de stackars djuren, att det ej hade en enda öfrig för den arma menskligheten, som ofta nog kunde vara i stort behof deraf, serdeles i hennes eget hus. Hon var i detta hänseende det ampraste fruntimmer, som någonsin knytit barett på sitt hufvud.
Med samma lätthet, som hon sminkade egna kinder, förstod hon att rödfärga den stackars kammarjungfruns, utan att vid denna sednare förrättning begagna andra försköningsmedel, än blottade knotiga fingrars underbara magt, och icke sällan fick kusken, hennes gamle trotjenare, när Hennes Nåd värdigades vidröra piskskaftet, erfara vedergällningsrätten, hvilket otvifvelaktigt skulle hafva fägnat de fyrfotade stallbröderne, i händelse de haft ögon för dylika hämndscener.
Att dessa domestiker, som flögo kring henne, darrande för ett enda ord af hennes mun, en gång i en annan verld, skulle, liksom hon, bära hvita eller skära englavingar och med stora förgylda silfvertrumpeter i munnarna flyga ifrån stjerna till stjerna, kunde hon aldrig få i sitt hufvud.
Rörande detta högst vigtiga ämne, hade hon en gång ett längre samtal med prosten Holmlund, hvilket slutades så, att
