Hoppa till innehållet

Sida:Nordstjernan1845.djvu/26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

18

jag har mitt liktal öfver honom — — med några nödiga förändringar kunde det alltförväl begagnas för — — en vigtig angelägenhet? — — jag undrar just hvad det kan vara för slag — — Herre Gud! — kan det möjligtvis vara min namnsdag eller födelsedag i dag? — — skulle hennes nåd skickat efter mig, för att ge sin ödmjuka tjenare — — Gud välsigna den goda grefvinnan — Gud läte henne inte vara död bara! — — en vigtig angelägenhet? — — om det vore möjligt — — hennes nåd hade den nåden berömma min sista predikan om de fem fiskarna och de två bjuggbröden med tillämpning på ägta makars sällhet — — skulle hon ha fallit på den tanken att gifta sig — Gud styrke henne i sin tro — ack om jag hade Skönvik med alla dess underlydande hemman — — den präktiga skogen — — men bort ska den — — låta skogen stå qvar i dessa tider då tolften gäller 15 riksdaler banko, det är syndigt, det är gudlöst — — nej bort ska den — bort ska den — i fem år har jag varit enkling — — mor Märtha, den hedersgumman, spådde häromdagen, att jag skulle få en rik enka — Gud välsigne henne för det — ske Herrans vilje — —

Gud vet hvar prosten slutligen stannat, om icke den gamla gula bredchäsen i detsamma visat sig framför fönstret, påminnande sin vördige ägare om den anbefallda resan. Prosten stoppade handboken i fickan och några torkade törnrosblad i munnen, för att göra sin kärleksförklaring så väldoftande som möjligt, hvarefter han, med tillhjelp af mor Märtha, den gamla hushållerskan, hvars skicklighet i konsten att spå nyss vitsordades, arbetade sig upp i det vingliga åkdonet, hvilket sent omsider långsamt men väl fördes till målet af en black häst, för hvilken både chäs och prost, så kolossala de båda än voro, skulle hafva varit en småsak att kånka af med, så framt han ej derjemte haft sina modiga trettio år att släpa med sig, hvilken last otvifvelaktigt är den svåraste en stackars häst kan råka ut för.

Anländ till Skönviks ståtliga herresäte, fick prosten genast veta, att det ingalunda var någon fara med hennes nåds hälsa. Inom sig nu öfvertygad, att det ej kunde vara fråga om någonting annat, än en christerlig äkta förening emellan