17
III.
BARNEN.
En vacker dag kom ett bud med andan i halsen ifrån hennes nåd fru grefvinnan till prostgården, med befallning till herr prosten, att genast inställa sig på herrgården för en högst vigtig angelägenhet, som icke medgaf ringaste uppskåf.
Prosten ödmjukade sig visserligen ganska mycket för sin Herre och skapare; men ännu mera för patronessan i socken. När budet kom, var han ute i sitt potatisland, sysselsatt med att undersöka, huruvida han hade råd att bestå sig färsk potatis till middagen och han beskådade noga ett potatisstånd, hvilket han nyss uppryckt, funderande efter, hur mycket han kunde vinna derpå, om han lät bli att äta potatis till dess Oktober månad inträffade.
Knappt hade den grefliga befallningen trängt genom den svarta hundullen, som fyllde hans öron, förrän han genast störtade in i sitt rum, tagande likväl potatisståndet med sig, för att vid lägligare tillfälle fortsätta sina kalkyler.
Sedan han nu inläst den sällsynta plantan i sin byrå, körde han hufvudet ner i ett vattfat, drog vattnet in i näsan och snörflade som en hvalfisk. Derefter började han, beväpnad med en rotting, piska sig sjelf, en tjenst som säkert ingen af hans sockenboer skulle hafva underlåtit att bevisa honom, i fall det varit dem tillåtet. Vidare högg han tag i en borste, minst ett fjerndels sekel gammal, och utplånade dermed de månskenshvita ränder, rottingen lemnat efter sig på klädet, dekarteradt af åren. Slutligen framtog han en halfbutelj luktvatten och bestänkte sig dermed, suckande djupt vid tanken på den tolfskilling han utkastat för denna lyxartikel.
Under allt detta bestyr sväfvade hans tankar ut i följande rigtningar:
En vigtig angelägenhet? — skulle hennes nåd ha insjuknat? — tvåhundra riksdaler och fyra tunnor Vasaråg fick jag i likstol efter hans nåd salig grefven — — jag undrar hvar
