20
Prosten, oförmögen att hitta på ett lämpligt svar,
stirrade på grefvinnan med en blick, hvaruti han sammanpackade all
den ömhet, han mägtade skafva ur väggarne af sitt tomma hjerta.
”Jag har inte mer än ett enda barn,” fortfor grefvinnan, ”min dotter, fröken Clementine, som utgör hela min glädje här på jorden.”
Prostens ögon blefvo fyrkantiga. Det var då inte modren som tänkte gifta sig, utan saken gällde hennes dotter, den sköna nittonåriga fröken Clementine! — förståndiga moder, som till make åt sitt barn utser — icke en af dessa sprätthökar med mustacher och pipskägg och hvilkas slöseri kommer fideikommissernas grundvalar att darra — utan en man med sextiårig erfarenhet, en man, som är en hel församlings själasörjare, en man, som tjenar Gud och har ett kapital af trettitusen riksdaler — förståndiga moder! — dö, skynda att dö, och du skall få ett liktal öfver ditt stoft, hvars like aldrig tillförene klingat från presterliga läppar.
Så tänkte den andlige mannen och hans ögon nästan tårades dervid.
”Ack, hennes nåd, hennes nåd!” utropade han, ”hvilken lycka! hvilken heder! hvilken heder! hvilken lycka!”
Nu blef det grefvinnans tur att se förvånad ut.
”Prosten har en son,” fortfor grefvinnan, ”visserligen en ganska hygglig ung man och, som jag hört, ganska snäll och skicklig, men” —
”Min son,” afbröt prosten, ”visst har jag en son, som jag kostat mycket på, men hvad han fått det har han fått och mera tänker jag inte ge honom — inte ett runstycke, det försäkrar jag heligt, hennes nåd, hvarken medan jag lefver eller efter min död — inte ett runstycke, hennes nåd.”
”Ni tänker väl inte göra er son arflös heller?”
”Inte just det, hennes nåd, men om jag nu gifter mig, ser hennes nåd, så får min hustru genom testamente alltsammans — ack, den älskvärda fröken Clementine! — jag har befordrat henne til dopet och Herrans heliga nattvard — hon är inte som andra unga flickor, hon — hon brås på sin mor — på sin höga af hela Sverige vördade mor — — visst är jag
