21
något till åren, hennes nåd, men man är inte gammal efter sina år, utan efter sin kroppskonstitution — — hennes nåds dotter, Gud välsigna henne, ska bli lycklig, ska bli” —
Prostens tal afbröts nu af ett grulligt väsen från den grefliga divanen. Grefvinnan föll i det förfärligaste gapskratt och de tre mopsarne, som förmodligen äfven senterade den vigtiga familjeangelägenhet, som nu ventilerades emellan deras höga matmor och deras vördige prost, instämde med ett skall, alldeles förvånande med afseende på de små djur, hvarifrån det kom.
Prosten, å sin sida, högeligen glad öfver att hafva undanröjt de skrupler, som för sonens skull utan tvifvel hade uppstått i grefvinnans hufvud, förenade sin jublande basstämma med de öfrigas.
”Bästa herr prost — ha, ha, ha! — var god — ha, ha, ha! — och ge mig eau-de-cologne-flaskan som står der på toiletten — ha, ha, ha! — det bekommer aldrig väl — ha, ha, ha!”
”Oändligt gerna, hennes nåd, — ha, ha, ha! — här är den, hennes nåd! — ha, ha, ha! — det der vattnet är för skönt — ha, ha, ha! — Herren vare hos hennes nåd och hos nådig fröken med — ha, ha, ha!”
Och allt detta under ackompagnemang af de småsöta hundarna. — Domestikerna, som befunno sig i de yttre rummen och aldrig tillförene hört hennes nåd skratta, skulle hafva svurit på att hin onde farit in i kabinettet, så framt de ej med egna ögon nyss sett vördig prosten gå dit in.
Men man kan ej skratta i evighet — det är till och med farligt för hälsan att skratta så omåttligt. Derför fann grefvinnan för godt att göra våld på sig sjelf, för att undvika svårare följder.
”Gud förlåte mig, herr prost,” utropade hon, ”tror jag icke det är prostens mening att fria till min dotter!”
”Ja, hennes nåd,” svarade prosten, som fortfarande uppmuntrades af grefvinnans leende, ”ja, hennes nåd, det har för mycket längesen varit min afsigt, men jag har blott velat vänta till dess nådig fröken blifvit något äldre.”
”Och till dess ni blifvit något yngre, är det inte så?” inföll grefvinnan, hvars skrattlust ånyo på det omåttligaste gaf sig luft.
