25
Detta förutsåg och kände djupt den man, som stod vid
hennes sida.
”Jag reser,” sade han, ”och sliter mig för evigt från dessa nejder — ack att jag kunde slita mig från mig sjelf!”
Hon svarade ej, men lade sin ena hand på hans skuldra och såg honom så nära in i ansigtet, liksom ville hon beröfva honom all förmåga att aflägsna sig.
”Jag reser, Clementine, ty hvarför skulle jag dröja här? — hvarför skall jag stapla vid porten till ett paradis, ditin jag aldrig kan komma? — hvarföre? — för att bli en galning, en usling, som slutligen måste förakta sig sjelf.”
”Så res då, Teodor, res från ett ställe, der, om du stannar, ditt manliga värde sjunker och din kraft bryter sig — res! — jag måste stanna qvar jag — måste dagligen se dessa ställen, dem vi tillsammans besökt och der vi varit lyckliga — allt skall här påminna mig om det förflutnas fröjder och uppfriska det närvarandes bitterhet och lidanden — men jag lär inte förlora förståndet, jag, får inte nedsjunka till en usling som måste förakta sig sjelf, och hvarföre? — jo, för det jag blott är en svag qvinna, utan andra förströelser än mina plågande minnen — — res, Teodor, res! —
Hon vände sitt ansigte ifrån honom och stirrade ner på det forsande vattnet.
”1 himlens namn, Clementine!” utropade han, i det han nedsjönk för hennes fötter och tryckte hennes hand mot sitt hjerta, ”vänd ej bort dina ögon så der, ty hvar skulle jag väl finna mod och styrka, om inte deruti! min själ är ej af samma himmelska ursprung som din — din är en engels — min äger ej, som din, en engels herrlighet — — hur kan han då äga en engels tålamod och lugn!”
”Res!”
”Ja, Clementine, jag skall resa, jag skall lemna denna trakt; men om ett år återvänder jag hit — — jag vill, jag skall förvärfva mig ära och ryktbarhet — de skola uppväga din moders börds-anspråk — — jag skall återkomma, ja, vid himlen! men när jag då är åter, när jag då skyndar till mina
