24
insomnade den andlige mannen; men sömnen afbröts immerfort af feberartade, förskräckliga drömmar.
Och ned sjönk dagens sol bakom Skönviks skogar och vattendrag, och månen blänkte fram genom molnens tunna förhängen, skådande mildrikt ned öfver herrgårdens stolta byggnad och gjutande sin magiska glans öfver den lilla ån, som framlekte sin evigt jollrande barndom emellan trädgårdens törnroshäckar.
På den lilla gröna bron, som öfver den glittrande ån sträckte sina spensliga former, syntes tvenne personer, samtalande med hvarandra.
Det var en ung flicka och en ung man. Deras händer och blickar hvilade i hvarandras.
Men mera glänsande var ej det silfver, som den lilla åns strömperlor kastade upp i skötet af de blommor, som stranden betäckte, än tårarne på de ungas kinder.
Det var en afskedsstund, hvars betydelse endast de båda och det tysta vittnet, månen, kände.
De voro allt med hvarandra — de voro intet utan hvarandra.
Flickan var en högväxt smärt gestalt och den antikt formade halsen uppbar, stolt öfver sin sköna börda, ett litet hufvud, men som likväl uttryckte så mycket. Det låg något så svärmande ljuft öfver de sköna anletsdragen, svärmande ljuft, som en oförgätlig midsommarnatt bland Norrlands fjellar, men genom tårarna flammade blickens eld — — ack! en sådan blick kan aldrig släckas — aldrig? — än när dödens vind en gång blåser deröfver? — nej, icke en gång då — — en sådan blick måste, det är ej möjligt annat, bli förflyttad upp till det blå gemaket och föröka antalet af dess stjernor, för att derifrån bestråla den jord, som icke bör kunna trifvas den förutan. Att en gång hafva skådat deri och sedan för alltid hafva den förlorat, är tillräckligt att för en hel framtid bilda en evig natt af saknad och qval.
