27
IV.
DEN LILLA TELEMAK.
Tidigt följande morgon uppsteg Docenten Teodor Holmlund, för att inpacka sina saker och derefter genast lemna prostgården, der han några månader hvarje sommar plägade uppehålla sig, mindre af kärlek för sin far, med hvilken han icke i något harmonierade, än af den slags förkärlek, man ändå alltid hyser för den trakt, der man först skådat dagen och tillbragt sin barndom, denna må nu ha varit hur som helst.
Att Teodor blifvit Docent vid Lunds Akademi, var ej hans faders, prosten Holmlunds förtjenst. Hade denne hedersman fått rå, så hade otvifvelaktigt den ende sonen aldrig blifvit annat, än den förste af fadrens drängar, ty prosten hade uträknat, att en son för det första bör vara mycket ärligare än en vanlig statdräng, och för det andra, behöfde man ej ge honom någon lön. Beröfvad i tidigare ålder sin moder, hade den stackars gossen intet annat stöd än sig sjelf. En vacker dag tog han knytet på ryggen, lemnade med lättadt bröst sitt barndomshem och begaf sig till Lund, och som Guds välsignelse aldrig sviker den som allvarligt vill framåt här i verlden, så hände sig att Teodor vid 25 års ålder innehade ett hedersrum vid en magisterpromotion i Lund och blef straxt derefter utnämnd till Docent i Æstetiken.
En vanlig menniska till fader hade känt sig stolt öfver en son, som, jemte sina många kunskaper, ägde allas tillgifvenhet och aktning; men prosten Holmlund var ingen vanlig menniska. Ofta vid sådana tillfällen då prosten grälade på sitt folk och detta inträffade nästan dagligen, vände han sig derunder till sin son, sägande: ”det är ditt fel, ska jag säga dig, det är ditt fel att man kringstjäl mig på alla sidor och gör mig utfattig, ty hade du, såsom det en lydig son egnar och anstår, varit hemma hos din fader och skött hans åkerbruk, så hade det varit annorlunda — derför kan det aldrig gå dig väl, hvarken i denna eller i en annan verld.”
