28
Teodor hade ingenting att invända emot dessa
förståndiga och hugsvalande anmärkningar, hvarföre också icke heller
någon dispyt uppkom far och son emellan.
Docenten hemkom hvarje sommar och dröjde alltid der, såsom vi nämnde, några månader, och som han under denna tid biträdde sin fader med predikoembetets utöfvande, så hade fadren på det hela taget just ingenting emot sonens hemvaro, ehuru han, för konseqvensens skull, icke kunde underlåta, att då och då brumma öfver förökade utgifter i och för hushållet.
Dessa månader voro emellertid Teodors lyckligaste tid, ty i grannskapet af herrgården låg ju Skönvik och på Skönvik blommade fröken Clementine. Deras kärlek hade uppväxt i hägnad af barndomstidens skyddsgudar.
Men nog derom för denna gång och låtom oss i stället återvända till vår Docent, som begifvit sig till fadrens kammare, för att underrätta honom om sin tilltänkta afresa.
Han fann gubben sängliggande och så allvarsamt sjuk, att bud genast afskickades efter läkare. Prosten hade den häftigaste feber och yrade om Skönvik, brädstaplar, oxar och mera sådant.
Resan kontramanderades följaktligen, och Teodor, i egenskap af sjukvårdare, tog sin plats vid fadrens säng, uppfyllande detta kall med den ömhet, man ägde rätt att vänta af hans goda hjerta.
Frampå dagen kom läkaren, kände på pulsen, ordinerade och for bort. När medikamenterna skulle intagas, återvann prosten för ögonblicket sansningen och yttrade efter intagningen: ”återigen en onödig utgift!” hvarefter han ånyo invaggades i sina feberfantasier. Vid derpå följande intagning, hviskade han under en djup suck till sin son: ”Teodor, se efter medikamentsflaskorna, att inte mor Märtha slukar i sig dem, ty det smakte ungefär som sirap.”
Följande dagen återkom läkaren och fann sin patients tillstånd betydligen förvärradt. Han meddelade sonen sin fruktan, dock så sagta att den sjuka ej skulle höra det.
”Är jag sämre?” afbröt prosten, som hade fina öron; ”det är inte möjligt herr doktor ― ― det är ett af läkares van-
