Sida:Nordstjernan1845.djvu/37

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

29

liga knep att måla ut sjukdomen, för att kunna prestera en desto större läkareräkning — men jag luras inte så lätt — hvaba? — har jag skickat efter er? — har ni svart på hvitt att jag skickat efter er? — den som kallat er får också betala er — — hör ni det — — jag sämre! — jag med min goda kroppskonstitution, som lefvat så ordentligt — — lunderna måste bort — ja, hennes nåd, det måste de — — jaså min son har friat till hennes nåd — jag har närt en orm i min egen barm — — ja har jag så — — mina stackars dragare — — får man dragare för inte på Vernamo marknad? — — kan inte hennes nåd — — vill hennes nåd ha samma liktal som salig grefven? — — min son, min son! hvi hafver du gjort mig detta! — — ska ni sätta eld på mitt hufvud! — — det brinner! det brinner! — hvem har tagit byrånyckeln? — ge hit min byrånyckel — det är inte mina reverser — nej, nej, tro inte det — nej gudnås — det är inte sådana tider — ha ögonen på mor Märtha — den spåkärngen — ha, ha, ha! — för tinget ska hon — på bålet ska hon — — det brinner! det brinner! — — ska man begrafva mig när jag bara är skendöd? — jag klagar hos Domkapitlet — — jag går till kungs — — jag — — o min Gud, hvad det brinner! — — Ah” — —

Dagen derpå fanns prosten Holmlund icke bland de lefvande. Några minuter före sin död, hade han, befriad från febern, vinkat till sig sin son, tryckt hans hand och med en tår i blicken betraktat honom, ända till dess döden fällde slöjan deröfver. Hvad betydde väl denna handtryckning, den första och sista här i lifvet? — hvad betydde denna tårade blick? — Hade vid evighetens port någon strimma upplysande fallit öfver den kalle egoistens lefnad? — hade ångrens känsla, väckt af dödens vingslag, hunnit hviska ett ord till den flyende själen? — Nog af, det låg något mildt, försonande öfver den dödes ansigte. Så vacker var aldrig prosten Holmlund i lifvet, som han nu var efter döden. Dödens hvita smink kan således också vara ett försköningsmedel.




Dagen efter prosten Holmlunds begrafningsdag satt hans son och arftagare på det lilla sätet, som var placeradt ute på