Sida:Nordstjernan1845.djvu/39

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

31

bli mycket glad, för lilla Telemak kan så många konster — — Om bara Telemak får visa dem så —”

”Det får vara för i dag, mitt barn, jag tror att Telemak är lika snäll som han är vacker — nå, men hvarför ville du sälja den åt mig, när din mor befallte dig gå med den till hennes nåd på Skönvik?”

”Jo, hennes nåd si har så många andra hundar och di kunde bli obeskedliga mot lilla Telemak, om han kom bland dem.”

”Nå väl, jag köper Telemak och du får tio riksdaler för honom — är du nöjd då? — vänta nu här på gården, medan jag går in efter pengarna.”

Docenten gick in på sin kammare och när han försett sig med den behöfliga köpeskillingen, återvände han, för att betala sin skuld och derefter, en annan Mentor, taga vård om sin Telemak.

Mentor, utkommen på gården, blef vittne till en högst underbar syn.”

Der stod Kalypso och förmodligen en af hennes nymfer, men mycket skönare än Kalypso sjelf, hvilken med hopknäppta händer och blicken, lågande af förtjusning, fördjupat sig i åskådandet af Telemak, som på sin ledsagarinnas ordres utvecklade hela sin konstfärdighet.

Det var grefvinnan Tjäderhjelm och fröken Clementine.

”Telemak!” ropade hans lärarinna, ”ge vackra foten — så ja — gå efter min näsduk — så ja — det var snällt — hur gör du när du helsar på hennes nåd?” — —

Telemak lade sig på marken och, sträckande benen långt framför sig, kröp han till grefvinnans fötter.

Docenten helsade på de båda damerna; men det var endast dottern, som rodnande besvarade helsningen, ty modren hade ej ögon för annat, än den beundransvärde mopsen, den hon smekte och kysste med fullt ut så mycken värma, som när en moder sluter sitt barn till sitt hjerta.

Flickan, som nu fick sin tia, hoppade under oupphörliga utrop af glädje sin väg och försvann ut åt fälten; men qvar stodo Florians hjeltar och gudinnor.

”Ack, han är den sötaste jag sett,” parlerade Kalypso,