Sida:Nordstjernan1845.djvu/40

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

32

”och maken står aldrig att finna — ah, se godmorgon, min bästa magister — jag får beklaga sorgen — och du heter Telemak, din lilla tjufunge — nej men se hvilka vackra ljusgula fötter — jag får tacka för notifikationskortet — och ögona se’n — hvar har du fått dina granna ögon ifrån! — — prosten var inte länge sjuk, som jag hört — — ack om jag rådde om honom bara — hvad han är vacker, hvad han är söt!”

Grefvinnans betjent nalkades och frågade, om hennes nåd ämnade dröja, emedan han då ville ge hästarne något foder.

Nu först erinrade sig grefvinnan, att hon, med anledning af hvad som passerat emellan henne och värden på stället, icke gerna kunde stanna qvar som gäst, hvarföre hon befallte betjenten att köra fram och lät derjemte Docenten förstå, att, såsom förhållandet också var, hon och fröken rest ut för att hemta frisk luft, men ifrån vägen, som strök fram invid prestgårdsbyggnaden, blifvit varse den lilla undersköna hunden, samt att det varit henne omöjligt resa förbi, utan att göra hans närmare bekantskap.

Docenten hjelpte nu damerna upp i vagnen och de reste sina färde; men ifrån det bortilande åkdonet kastade immerfort tu par ögon sina blickar tillbaka — det ena paret på lilla Telemak och det andra på hans lycklige Mentor.

Samma dag kom en betjent till prestgården med en egenhändigt skrifven biljett ifrån grefvinnan, deruti hon anhöll, att Telemak finge åtfölja budet till herrgården på en kort visit.

Docenten lemnade ett skriftligt svar, som i de mest artiga ordalag försäkrade, att han i sin sorgliga och ensliga belägenhet omöjligt kunde skilja sig från sin lilla gunstling, hvars älskvärdhet och talanger allt mer och mer utvecklade sig.

Följande dagen anlände en ny skrifvelse med försäkran, att om Telemak ville taga sin Mentor med sig, vore äfven denne välkommen. Båda hörsammade genast invitationen och qvardröjde på herrgården hela Guds långa dagen.

När supén var slutad, tog Mentor sin hatt med ena handen och sin Telemak med den andra, för att taga afsked. Då uppkom en liflig ordvexling med böner och tårar, som slu-