Den Hemlighetsfulle Gästen.
Epigramm efter Kants definition.
1.
— Och är det här alltihop? frågade prostinnan Julie Bellicosia med en knyck på halsen.
— Jag skulle ödmjukast tro, svarade grossörskan Ribler, att det kan vara nog för denna gång. Allt kan icke passera här, i vår lilla stad, och allraminst på en gång.
— Bah! idel slarf, bara lappris-händelser, som icke kunna hafva det minsta intresse för en bildad person. Låt se! En tjuf har plundrat fröken Aurore’s blomster-rabatter Magdalena-natten — fru majorskans piga har knäppt den ostindi- ska thékoppen — med fru Hökenbergs dito börjar det se litet misstänkt ut — rådman Gråå förlorade på sista klubben fem plåtar — vid samma tillfälle hade sämskmakar Gåse litet svårt att hitta hem — vår ämabla löjtnant har fått utslag på halsen . . .
— Jag sade: fått sig ett bysättningsutslag på halsen, rättade fru Ribler.
— Lika godt: jag mente i alla fall detsamma. Vidare: för mamsell Barfot skall lysas nästa söndag — et cetera, et cetera: jag gitter inte minnas mer. Nu frågar jag herrskapet på samvete: kunna sådana nyheter på minsta sätt kallas solida; finns det någonting det minsta deruti för hjertat eller själen eller förståndet?
— Likväl, invände majorskan, täcktes fru syster deråt låna ett uppmärksamt och benäget öra, så länge nyhetsförrå-
