Sida:Nordstjernan1845.djvu/65

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

53

Junos stolthet, i det hennes ansigte antog ett aftonsken af den vredens skönhet, i hvilken hon fordom, i sin ålders morgonrodnad, stod framför herr Carl Stattland i Brandenburger Mark, eller då hon, vid pass ett år sednare, med egen fin hand tilldelade bemälte löjtnant den kraftiga örfilen på Isola le Vignole[1].

Huldaste Adelaïde! började fru Ribler; värdaste Julie! hvad tänken J på, mitt herrskap! En sådan ordvexling kan passa det gemena borgerskapets fruar; men J, mina damer, kommen ihåg, att J föreställen den verldsliga och andliga makten här i staden, samt att det tillkommer er, att bland oss vara en föresyn i bildning, belefvenhet och god ton. Hittills ha ju också våra cofféer varit ett mönster i den vägen, riktiga tempel för enighet och samdrägt, med undantag af litet smågnabb och pikar, som endast göra vänskapen desto mer pikant. Men i dag har vänskaps-pepparn råkat bli litet för stark. Alltså, söta Adelaïde, sätt dig ner, och trankillisera dig; jag förmodar att vår aktade prostinna, såsom dagens värdinna, är den första, som ger ett godt ord.

— Alltför gerna, svarade denna med en sötsur mine, under det borgmästarinnan satte sig ned och fläktade på sina blossande kinder med en magnifik solfjäder, en skänk af en viss hög herre. Desto hellre, fortfor hon, som det tillkommer mitt stånd, att uttala fredens och försoningens ord; alltså bjuder jag gerna min hand till förlikning, och förklarar att det ej var min mening att stöta min värdaste vän, borgmästarinnan, fastän orden råkade falla litet på sned.

— Der hör du det, Adelaïde! sade grossörskan. Och du har väl ock någonting artigt att säga tillbaka, så är allting glömdt och utslättadt.

— Jag nyttjar samma ord, som prostinnan, hvilken alltid så lätt hittar sina uttryck, och tillägger den önskan, att hädanefter få lefva med henne på alldeles samma vänskapsfulla fot som förut.


  1. Förf. förutsätter, kanske något oblygt, att man känner hans sednast utgifne roman: Familjen Falkensvärd. För dem, som ej läst den, förklarar sig i alla fall denna lilla berättelse genom sig sjelf.