99
i förväg träffa och söka att blidka honom; bör jag låtsa, såsom jag ej kände deras möte; eller bör jag obemärkt lyssna på dem, hvartill jag eger förträffligt tillfälle, och sedan handla efter omständigheterna.”
— ”Att lyssna på folks hemliga samtal är något, som jag alltid ansett för orätt och begriper icke hvad du i förväg skulle vilja anföra, då du ej ens kan gissa till, hvad hon ämnar säga. Jag fruktar derföre, att du måste lemna dem i fred, beredd på ytterligare förödmjukelser.”
— ”Farväl; jag skall hjelpa mig sjelf!”
— ”Nej, pass! I den lunan får du icke rusa åstad på egen hand. Heldre än att döda flickan må du då, i Guds namn, ställa dig på lur; men icke allena. Vänta medan jag kastar en rock på mig, så skola vi följas åt.” — När Majoren blifvit behörigen klädd drogo de åstad och vi vilja icke förlora dem ur sigte.
Josephines modernt möblerade sängkammare upplystes af en, i taket hängande, alabasterlampa, som spridde ett slags månsken öfver de i rummet befintlige, många lyxartiklarne. Sjelf låg hon så djupt nedbäddad i den mjuka sängen, att endast ansigtet och den högra, på täcket hvilande, armen voro synlige. Till venster stod en, ännu tom, stol och hennes kammarjungfru vid den ena dörren. Den andra tilltäpptes af ett tjockt draperi, hvilket en gång tycktes komma i rörelse, genom något luftdrag. Detta var ingen synvilla; ty Brukspatronen och Majoren inträdde, just då, i det angränsande förmaket, hvars turkiska golfmatta borttog ljudet af deras steg. Ändtligen hördes någon komma yttre vägen, och straxt derefter satt Bankmans högväxta gestalt vid sidan af patienten, som gjorde en rörelse med handen, till tecken att kammarjungfrun borde aflägsna sig.
Enligt sitt begrepp mycket förfördelad, hade han beslutat att icke tala först och hon var långt ifrån ense med sig sjelf, huru hon skulle börja. Under den, derigenom uppkommande, väntan, fick han tillfälle till hvarjehanda observationer. Aldrig hade hennes vackra ögon ägt en sådan glans, som den, hvilken feberrodnaden nu lånade dem; aldrig hade
