112
slutat en chemisk undersökning af det der stora malmstycket, som han i går hittade och påstår vara så rikhaltigt.”
— ”Baronen har således slagit sig på de solidare vetenskaperne? Fordom egnade han sig åt musik och poesi” — inföll Bisterfeld.
— ”Dem sysselsätter min måg sig ännu med; men blott på lediga stunder, då vi få höra rätt vackra duetter. Jernhandteringen och jordbruket äro dock hans hufvudsak, dem han sköter som en hel karl.”
I detsamma inträdde han sjelf, för att bedja sina gäster vara välkomna; hvarvid åtskilliga artigheter vexlades.
— ”Ni måtte vara bra lycklig?” — sade Gyllentulpan.
— ”Det är jag, i sanning; och vet ni, hvem jag har att tacka derför?”
— ”Edra förtjenster, utan tvifvel.”
— ”Nej, er; herr Hofmarskalk. Var god och följ mig!” Dervid tog han ett ljus, förde honom in i sängkammaren och pekade på en tafla, som hängde öfver soffan. Det var dock ingen målning, ej heller någon gravyr; utan helt simpelt den fordom stulne, till Bankman lemnade, biljetten, inom glas och ram.
— ”Förlåt mig” — sade åskådaren, temligt förlägen. — ”Jag kan icke läsa vid ljus, utan glasögon; men gissar, att det är ert Medevipoem. Den gången var ni väl ändå litet fantast. — Tänk bara, om ni lyckats narra alla våra flickor att öfverge oss och bli plantor, ofvan skyarne?”
— ”Några hade väl ändå stannat qvar en tid, såsom slingväxter, på jorden; för att ej behöfva bli enstaka blommor, när de komma till himlen.” — Svarade Josephine, som smygt sig efter herrarne, kastade armarne omkring sin mans hals och tryckte en varm, innerlig kyss, på hans läppar.
