Hoppa till innehållet

Sida:Nordstjernan1846.djvu/19

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

11

Hvilar Jakob — med en bön han slutat
Sorgens dagsled — tröstad nu och säll
I en dröm han Himlen öppnad ser —
Sömnen är en hemmets stege vorden,
Der Guds Englar vandra upp och ner
Ännu mellan himmelen och jorden.

VI.

(Och han gick bort och bad tredje gången.)

Försonare! O! hvilket djup af qval
I afgrundsmörker denna natten höljer
Och utur alla bäckar Belial
Med våg på våg af ångst ditt hjerta sköljer:
Ur djupet dödens fasa blandar sig
I middnattsväktens kalla tunga dimma,
Och nattens stjernor sänka till din stig
Ur molnen ej en enda hoppets strimma.

Du lider, O, du menlösa Guds Lamm!
Den ångest afgrundsfursten Dig bereder,
Der dignad ned invid Platanens stam
Du ängslas, skälfver, svettas blod och beder.

J Liljor bleka! i Gethsemane
Med helig blodsdagg stänkt på blomsterstängel,
J voren vittnen till Hans lidande; —
Då ifrån tröstens hem steg ned en Engel,
Som kalken fylld af Guds barmhertighet,
Hugsvalande till Jesu läppar räckte,
Och denna kraft, som segervägen vet,
Gudomlig kärlek, i hans hjerta väckte.
Från denna stunden segrande Guds Lamm
I striden går mot död och afgrund fram.

Så öfver allt hvad menskohjertat lider
Den trogna bönen segra skall till slut,