12
Och gifva styrka nog för själens strider,
Tills hennes pröfnings timglas runnit ut.
(En röst.)
Se hur lugnt och roligt,
Juda Lejon strider! —
(En annan.)
Se hur mildt och tåligt
Offerlambet lider! —
Chor.
O! hvad härlighets sken, ifrån Englarnas Sol,
Af den klarhet, som omger den Eviges stol,
Kring Cypresserna sprids uti Josaphats dal! —
Styrkt den Bedjande uppstår. — Men gnisslande ned
I den eviga natten, att gömma sitt qval,
Far den osälle Frestelsens Ande sin led —
Men i segrande ljuset Försonaren då
Till de sofvande vännerna talade så:
”Ja, slumren nu, och njuten glömskans hvila
En pröfningsdag på himlen snart skall randas
Då bitter Sorgens kalk för Eder blandas.
Slumren roligt! — njuten hvila,
Medan midnattsmolnen ila!” —
VII.
(Står upp och låter oss gå, si den är när som mig förråder.)
”Nu stunden är kommen, förrädarn är när;
Står upp, och hvilan försaken!
Ack, bedjen och vaken!
Ej mera vi här
Församlas på jorden; men der,
Hos Fadren i eviga friden,
När lidandets natt är förliden.”
Men medan så de sina uti dalen
Försonarn samlade vid Kidrons strand,
Iscariot, mot en pelar', i portalen
Till ett palats, står lutad. — I sin hand
